 |
Det gick fort, mycket fort dagarna innan lördagen den 30 september. Från att ena stunden inte veta om något skulle hända nere i Dörrarp utanför Ljungby, från att allt bli klart i sista stund är för mig fortfarande helt otroligt.
Lördagen den 30 september började för mig lite knackigt, minst sagt. Klumpigt mycket bakfull, felbokade tågbiljetter och jävligt sen anländer jag tillslut till Linköping där jag möter Johan Mörling (en av oss initiativtagare i projektet) samt Ika, en journalist från Dagens Nyheter. Jag ursäktar mig så mycket och efter en kort stund, runt 15-snåret, lämnar vi Linköping bakom oss i en väldig fart.
Vi kommer fram kvart i fem, 15 minuter innan invigningen ska börja, där vi är involverade. Pulsen steg på både mig och Johan. Det hade kommit mycket folk, väldigt imponerande med tanke på att detta annonserades så sent. Jag och Johan minglar runt lite, träffar folk och pratar med journalister.
Innan det väl är dags att avtäcka minnessten valde vi att säga ett par ord. Johan började tala och det märktes att han hade blivit telefonterroriserad under ett par dagars tid av olika journalister, för orden var väl valda och dom satt klockrent. Johan berättar även det att vår tredjeman Tony Asplund tyvärr inte kunde vara med oss denna dag. Det enda som egentligen fanns kvar för mig att berätta var mitt namn och att jag hade åkt ända från Gävle. Jag passade visserligen på att berätta att allt startade på diskussionsforumet metallica.nu innan jag lämnade över ordet till Jesper Knöös, ägaren av Gyllene Rasten. Jesper berättade att han hade varit och hämtat stenen dagen innan och hur rörd han blev av att se den.
Journalisterna och fotograferna stod på rad när det var dags att dra bort det vita skynket som legat ovanpå minnestenen, nertyngd med 4 stenar. Det blixtrade en hel del när vi tillsammans lyfte bort skynket samtidigt som det gick ett sus genom åskådarna (som beräknas vara över 250). Känslan var enorm när man äntligen fick se stenen. Sen kom lättnaden. I över 2,5 års tid har vi hållit på med det här projektet och mött kraftiga motgångar längs vägen. Nu var allt klart.
Vi fortsatte med en del intervjuer, pratade med folk och tog i hand. Den här kvällen skulle inte kunna förstöras på något sätt. Inte heller regndropparna som föll från himlen förändrade stämningen.
När detta var klart återstod det fortfarande en hel del. Det som närmast följde var en texmex-buffé som smakade bra. Några öl hann även det slinka ner innan första bandet av fyra, Age of Fury, gick på scenen. Bandet kunde verkligen sina Metallica låtar. Stämningen var praktfull medan guldklimpar som "Creeping death" och "Master of puppets" spelades, för att inte tala om "To live is to die medley". Efter spelningen visades klassikern ”Cliff ’em all” på en filmduk inför publiken.
Efter detta gick bandet ”The Haze” på scenen. Det här bandet spelar mer rockbetonad musik, inte metal. Dom spelade till stor del mycket eget material men drog även av ”Enter Sandman” och avslutade setet med ”Fade to black”. Bandet gjorde en mycket underhållande och bra spelning där för övrigt Johan fick möjligheten att nervöst briljera på slutet av sista låten.
Dom två sista banden, powermetalgruppen Killersqueze och black metal-akten Morbid Insultor, spelade i sin tur (om man bortser från det senare bandets version av ”motorbreath”) bara eget material. Dom gjorde det bra men man kanske kan ha önskat mer Metallica i repertoaren. Allt detta tar slut runt 01 på natten. Kvar av natten var att dricka några öl och umgås med dom kvarvarande innan det var dags att krypa till sängs i en av stugorna vi fått tillhandahålla.
För att avsluta det här reportaget måste jag säga att jag är stolt över att fått tagit del av den här kvällen. Vilken uppslutning, vilken sammanhållning, vilken fest, vilket underbart sätt att visa Cliff den respekt han förtjänar. Det här var en kväll att minnas. Rest in peace Clifford Lee Burton.
Text: Erik Lysén
Foto: Johan Mörling
|
|
